Pressetik, de centrala värden som massmedier anses böra skydda i nyhetsförmedling och opinionsbildning, t.ex. korrekt och allsidig nyhetsförmedling samt enskilda människors integritet. (Häger, sid 267)
Etik är inte juridik
I Sverige råder tryck –och yttrandefrihet, vilket innebär att vi har en ganska generös lagstiftning vad gäller press och etermedias möjlighet att framföra åsikter och välja ut samt sända nyheter som de anser vara av nyhetsvärde. Denna långtgående tryck och yttrandefrihetsförordning leder då och då till gråzonspubliceringar där journalisterna må ha lagen på sin sida men frågan gäller istället om det är en etiskt korrekt publicering. Etik är således inte juridik. Etik handlar om ”hänsyn, respekt och förhållningssätt vid utövandet av den journalistiska uppgiften”. (Pressens samarbetsnämnd, sid 6)
Ett mordfall – men olika nyhetsrapportering
I detta blogginlägg kommer jag att diskutera pressetik utifrån verkliga exempel där gråzonspubliceringar har uppstått.
SR:s radioprogram ”Medierna” redogjorde för ett uppmärksammat mordfall på en homosexuell man i Malmö, där diskussionen handlade om hur mycket av de misstänktas bakgrund som medierna bör rapportera om.
Fallet handlade om en 26-årig homosexuell man som knivskurits till döds i sin lägenhet den 20 januari 2008. Två unga män, en 15åring och en 17åring, var misstänkta och greps senare för brottet. Pressen hade även information om att 17-åringen drev en blogg om islam och moralfrågor. Polisen var dock osäker på motivet och det fanns inget i det läget som pekade på att det rörde sig om ett hatbrott. (http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795)
Nyhetsredaktionerna runt om i Sverige ställdes nu inför svåra publicistiska frågor och pressetiken ställdes på sin spets. Vad ska man rapportera om? Att det finns en religiös blogg med extrema åsikter, att religionen är islam, eller bör pressen inte nämna dessa bakgrundsfakta överhuvudtaget?
Sydsvenska Dagbladet valde att inte berätta något om bloggen och de extrema religiösa åsikterna. De har på tidningen en lång tradition av att vara försiktiga vad gäller att publicera uppgifter om religion, etnicitet och vart man bor (SR). Enligt publicitetsreglernas tionde punkt bör inte personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös skådning eller sexuell läggning framhävas om det saknar betydelse i sammanhanget (Pressens samarbetsnämnd sid 8; Häger sid 270-271). Det är uppenbart att Sydsvenska Dagbladet gjorde bedömningen att trosriktning och religiös tillhörighet inte var relevant i fallet. Jag vill däremot påpeka att övriga nyhetsredaktioner som även påstår sig följa denna etiska regel rapporterade om de religiösa åsikterna, vilket vittnar om hur svårt det är att veta vart dessa etiska gränsdragningar ska dras. Vad som är relevant för en journalist, kanske en annan bedömer vara fullständigt irrelevant vilket ligger bakom det faktum att nyhetsrapporteringen skiljer sig åt.
Kvällsposten valde att berätta om bloggen, som beskrivs som en blogg med extrema åsikter. Till skillnad från vissa andra medier citerar de inte direkt från bloggen, med anledning till att det då vore lätt att spåra upp pojken. Kvällsposten menade vidare att de rapporterade om bloggen, inte för att det var ett tänkbart motiv bakom mordet men för att det skapar ett porträtt av vem pojken är (SR). Jag kan på något sätt tycka att det ligger en dubbelmoral bakom Kvällspostens resonemang; de väljer att inte citera bloggen med respekt för den personliga integriteten, samtidigt som de väljer att rapportera om bloggen för att ge ett personporträtt av pojken. Hade jag varit ansvarig utgivare hade jag noga tänkt över om publiceringen kränker den personliga integriteten. I pressreglerna står det att man bör avstå från publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning (Pressens samarbetsnämnd sid 7). Dock uppstår då frågan vad allmänintresse är för något. Enligt Häger handlar allmänintresse i etiska sammanhang inte om något som är intresse för allmänheten utan snarare om att intresset ska grunda sig i något samhälleligt informationsbehov. (Häger sid 270)
Aftonbladet var den tidning som sades gå längst i frågan vad som var etiskt korrekt att publicera. De publicerade alla uppgifter om bloggen och de extrema åsikterna. De påpekade emellertid att polisen inte visste om det var ett hatbrott. För mig är detta en väldig svår publicistiskt fråga. Jag tror att allmänheten indirekt kommer att förknippa mordet med ett hatbrott om man som Aftonbladet gör publicerar fakta om mord i samband med informationen om en extremistisk blogg. Denna parallell tror jag sålunda att flertalet läsare kommer att göra oavsett om man publicerar information om att polisen än så länge inte vet motivet bakom mordet. Jag kan på något sätt tycka att det ändå blir konstigt att inte rapportera något om bloggen, såsom Sydsvenska Dagbladet valde att göra. Det är svårt att förneka att ett mord på en homosexuell man, av en gärningsman med en blogg med extrema åsikter och medlem i ett religiöst samfund inte har någon som helst koppling. Frågan är väl om det är upp till media att göra denna bedömning. Däremot kan jag tycka att det är irrelevant att enbart rapportera om trosriktning, om de är muslimer eller kristna spelar i detta sammanhang mindre roll enligt mig.
Aftonbladet hävdade att det vid ett obegripligt brott som detta är relevant att rapportera om att han är djupt troende, medlem i en religiös församling och driver en blogg med uppenbarligt extrema åsikter. De nämnde också att de var noga med att påpeka att polisen inte visste vad motivet bakom mordet var. Dessutom säger ansvarig utgivare att de har en skyldighet att senare rapportera om de har haft fel, så i nuläget ser de inget problem i rapporteringen. Jag kan hålla med Aftonbladet vad gäller att bemöta felaktigheter, då felaktigheter som ständigt blir rättade i tidningen enligt Häger sporrar hela redaktionen till att bli mer noggrann (sid 269). Dock hade jag som ansvarig utgivare lyft ett varnande finger mot detta, då det är viktigt att se till så att det man rapportar om inte är spekulationer utan grundas på seriös fakta. Dessutom är det viktigt att tänka på vad man skriver så att det inte blir fråga om förtal. Vad gäller att rapportera om trosriktning kan jag tycka att detta bör utelämnas, men jag hade valt att publicera information om bloggen som ansvarig utgivare. Nyheten väckte uppenbarligen många publicistiska frågor hos mig och jag har insett hur svårt det är att veta vart gränsen ska dras. Medan vissa hävdar att Sydsvenska Dagbladet mörkade fallet menar andra att Aftonbladet och Kvällsposten kränkte den personliga integriteten. Samtidigt pekade Jon Foss på QX på risken med att media förtiger etniska bakgrunder och religiösa förtecken. Han menade att detta i sig kan leda till att fördomar bara förstärks när det väl kommer fram att exempelvis mannen hade islamistiska extremåsikter (SR). Häger är av samma åsikt då han skriver att problem som inte diskuteras leder till att orsaker och samhällsansvar inte diskuteras (Häger sid 270).
Namn – att publicera eller inte publicera
I slutet av P1-programmet rapporterades det om att den traditionella pressen valt att inte publicera namn på de åtalade männen. Detta är en annan etisk diskussionsfråga och i Sverige har vi väldigt restriktiva förhållningsregler när det gäller namnpubliceringar (Häger sid 275). Det är sällan brottslingar namnges men i och med att informationen idag sprids på nätet i allt snabbare takt, är det väldigt lätt att leta reda på namn och bilder oavsett om de traditionella medierna väljer att publicera detta eller ej. Häger menar att detta antagligen successivt kommer att förändra de traditionella mediernas inställning till frågan. (Häger sid 270) I spelregler för press, TV och radio står följande:
”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges” (sid 8)
I ovan nämnda fall hade jag som ansvarig utgivare valt att inte publicera namn. De fall då man väljer att publicera namn handlar det ofta om brott som antingen begås av offentliga personer eller brott som offentliga personer utsätts för. Trenden pekar vidare alltmer mot att pressen namnger grova brottslingar (Häger sid 275). I fallet med de två killarna ovan, så anser jag att namnet inte är av allmänintresse då det inte uppfyller något av de nämnda kriterierna ovan. Dock anser jag att namnpubliceringsfrågan måste diskuteras vid varje enskilt fall för att pröva om namnet bör publiceras eller ej.
Pressforskaren Stig Hadenius är för namnpublicering och menar att detta kan förhindra framtida brott och att det leder till att oskyldiga inte blir misstänkta, som nu kan vara fallet om medierna enbart skriver 42-åringen i Örebro. Författaren Börge Hellström är däremot emot namnpubliceringen och menar att detta kan leda till att människor tar lagen i egna händer. Jag kan hålla med både Hadenius och Hellström men initialt så är min spontana reaktion att jag i många fall är emot namnpublicering. Jag håller med journalistförbundets ordförande som yttrat sig i frågan och menar att det inte är upp till media att leka domstol (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pressforskare-medierna-borde-publicera-namn-oftare_1134415.svd). Det är viktigt att tänka på att en av publiceringsreglerna lyder att en person misstänkt för brott är oskyldig om fällande dom inte föreligger (http://www.dn.se/debatt/att-inte-publicera-namn-kan-underlatta-mord). Därmed anser jag att medier bör vara försiktiga med att publicera namn och på så vis leka domstol. Däremot så anser jag att namnpublicering i vissa fall kan vara på sin rätt, speciellt om framtida brott kan förhindras eller om det rör sig om en farlig person. Vidare tycker jag att många medier kör med dubbelspel, där namn inte anges såsom i fallet med Engla-nyheten, men samtidigt publicerar man bilder och bakgrundsfakta som uppenbart pekar ut en viss person.
De etiska spelreglerna bör ständigt diskuteras och det finns många gråzoner där det är svårt att veta vad som är etiskt rätt och inte.
