The elements of journalism

Det fanns en tid då morgontidningen var helig. Idag kämpar traditionella medierna för att överleva. Anrika tidningar såsom New York Times kämpar för sin överlevnad när användarna vänder sig till Internet för att ta del av vad som händer i vår omvärld.

”Det fanns en tid när människor verkligen behövde den lokala tidningen. Vi behövde den för att få veta vad som hänt, för att bilda oss en politisk uppfattning och till och med för att veta var vi skulle köpa en liter mjölk/…/ Om de traditionella medierna en dag skulle försvinna både från webben, pappret och tv:n skulle vi fortfarande kunna tillfredsställa alla de ovanstående behoven med hjälp av miljontals källor på webben”

(http://www.idg.se/2.1085/1.243255/sa-ska-gammelmedia-ta-revansch)

Detta skriver Johan Larsson i en debattartikel på idg.se och han har en poäng i sitt resonemang. Den digitala revolutionen har gjort att vem som helst, var som helst kan sprida och ta del av information, på gott och ont. Men vad innebär utvecklingen? I ”The elements of journalism” diskuteras den nya journalistikens utveckling och författarna skriver ”we are facing the possibility that independent news will be replaced by self-interested commercialism posing as news” (Kovach & Rosenstiel, s. 5) Författarna menar att om detta sker så finns risken att vi förlorar media som en oberoende institution. De diskuterar vad syftet med journalistik är och har tagit fram nio punkter som kännetecknar god journalistik:

Journalism's first obligation is to the truth. 
Its first loyalty is to citizens. 
Its essence is a discipline of verification. 
Its practitioners must maintain an independence from those they cover. 
It must serve as an independent monitor of power. 
It must provide a forum for public criticism and compromise. 
It must strive to make the significant interesting and relevant. 
It must keep the news comprehensive and proportional. 
Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience. 
(Kovach & Rosenstiel s.4)

 Sociala medier

Traditionell media har idag inte längre monopol på nyheter. Vem som helst kan när som helst med ett enkelt knapptryck dela med sig av nyheter och information på webben. Johan Larsson skriver att media idag tävlar mot hundra miljoner konkurrenter på nätet som alla står beredda att förse omvärlden med information. (http://internetworld.idg.se/2.1006/1.243255/sa-ska-gammelmedia-ta-revansch) I den digitala världen där vi kostnadsfritt kan publicera och sprida information på ett ögonblick är en sak säker: publicerar inte du kan du vara säker på att någon annan gör det. Detta tvingar gammelmedia till ständig eftertanke angående vad som är relevant för medborgarna – its first loyalty is to citizens. Idag när vi inte längre begränsas av tidningarnas omfång för att kunna ta del av nyheter tror jag att vi får vi tillgång till ett rikare informationsflöde. Samtidigt har vi fått krafter i samhället som granskar även journalisternas arbete och mediesamhället. Pontus Schultz skriver i artikeln ”därför föll Liza Marklund” om hur gammelmedia fick scoopet om Marklund serverat i knäet men valde att vänta med publicering. Först när bloggvärlden tagit upp frågan till debatt exploderade den även i traditionell media. (http://blogg.va.se/pontus/2009/01/13/darfor-foll-liza-marklund/) Detta visar att gammelmedia idag utmanas från olika håll, då man inte längre har ensamrätt till information för att skapa en världsbild. I artikeln ”Om journalistiken ska förnyas måste publiken få vara med” skriver Martin Jönsson om den skepsis som många i journalistkåren har gentemot bloggar och sociala medier. (http://journalistikht11halvfart.blogspot.com/) Till en viss del har kritikerna rätt. Anders Mildner säger i artikeln ”Så ska gammelmedia ta revansch”, att det finns ett sätt som traditionella medier kan konkurrera med och det är kvalificerad journalistik. (http://internetworld.idg.se/2.1006/1.243255/sa-ska-gammelmedia-ta-revansch) Sociala medier och bloggar har gjort att vem som helst idag kan publicera texter, men vi bör komma ihåg att de inte är utbildade journalister och inte har samma spelregler som den traditionella pressen. Samtidigt påpekar Martin Jönsson att traditionell media borde utnyttja de fördelar som de nya medierna erbjuder såsom möjligheter till nischning, snabbhet, visuellt berättande och interaktivitet.

”Generellt sett är vi en kår av ganska konservativa traditionalister, med en stadigt cementerad definition av hur bra journalistik ska se ut och en stor röd varningslampa för allt vad tekniska innovationer gäller” (Martin Jönsson)

Jag tror att det finns många fördelar med de nya medierna som traditionell media borde dra nytta av. Jag tycker att det är positivt att de som granskar vårt samhälle, det vill säga journalisterna idag blir granskade av andra såsom bloggare, vilket tvingar journalister till eftertanke och också förhindrar maktmissbruk. Fjärde punkten för vad som kännetecknar god journalistik: Its practitioners must maintain an independence from those they cover, tycker jag inte alltid efterlevs och exemplet med Liza Marklund tycker jag visar att journalistkåren behöver bli granskade. Hade det rört sig om en okänd författare som blivit anklagad för samma sak hade journalisterna sannolikt agerat på ett annat sätt.

De nya medierna ställer dock högre krav på oss som medborgare då de inte har samma spelregler som traditionell media. Kovach och Rosenstiel skriver: ”citizens, too, have a role. They must, of course, be attentive. They also must be assertive. (p. 84). Johan Larsson skriver vidare att sociala medier inte tävlar på lika villkor som traditionell media, istället bryter de gärna alla de spelregler som format de traditionella mediernas arbete och det är därför som den digitala eran ställer högre krav på medborgarnas kritiska informationsinsamlande.

Journalism's first obligation is to the truth. Its first loyalty is to citizens. Its essence is a discipline of verification. Detta är tre punkter som kännetecknar god journalistik. Dock bör man som jag tidigare nämnt vara medveten om att nya medier inte alltid spelar efter samma spelregler. Bloggar granskar inte staten, de har ofta en personlig agenda och lojaliteten är inte medborgarna utan snarare den läsarkrets som man har nischat sig mot. Sannolikt arbetar sociala medier inte heller på samma sätt vad gäller att ta reda på sanningen och objektivt informera om denna. De nya medierna kännetecknas av snabbhet och man publicerar för ögonblicket utan att alltid tänka på publiceringens konsekvenser. Det nya mediesamhället kännetecknas av transparens och många av oss väljer att göra en allt större del av våra liv offentliga på nätet via bloggar och sociala medier såsom facebook och twitter. Pressfriheten har ökat i en tid när vem som helst kan göra sina åsikter tillgängliga för miljontals människor inom loppet av en knapptryckning. Detta har däremot lett till ett försämrat integritetsskydd, och etiska och moraliska gränsdragningar utmanas ständigt. Traditionell media följer riktlinjer som bland annat finns i broschyren ”spelregler för press, radio och tv”. Idag står de dock inför problemet att de som man av etiska och moraliska skäl inte väljer att publicera, sannolikt publiceras av någon annan som hittar informationen.

Från objektiv nyhetsförmedlare till propagandakanal

”Journalism provides something unique to a culture: independent, reliable, accurate and comprehensive information that citizens require to be free” (Kovach & Rosenstiel s 3)

 Som nämns i citatet är journalistik information som är oberoende, tillförlitlig och sann. Objektiv nyhetsförmedling är en av hörnstenarna i den traditionella journalistiken men utvecklingen har lett till att vi idag i allt större utsträckning ser exempel på hur media tar ställning för enskilda intressen. Detta exemplifieras i artikeln ”The Fox news frame”, där det diskuteras hur Fox News Channel tar ställnng för konservativa värderingar. Mediakanalen var emot Barack Obama i presidentvalet och nu har de blivit en megafon för tea-party rörelsen.

I artikeln står: At some point in the past month, FNC went from coverage to full-on promotion.

(http://www.jlittau.net/?p=363#more-363)

Detta visar hur kanalen övergett principen om objektiv nyhetsvärdering och alltmer övergått till en propagandakanal. Kovach och Rosenstiel diskuterar just begreppet neutralitet inom journalistiken och menar att det är omöjligt för journalistiken att vara neutral. Men om objektivitet och neutralitet inte är en hörnsten vad skiljer då journalistik från propaganda? Författarna hävdar att det främst handlar om att alltid ha första lojalitet till medborgarna och att uppmana till debatt, inte att bara framföra en sida av historien. Vad gäller exemplet med Fox News Channel tycker jag att de bryter mot punkten att journalister bör ha ett oberoende gentemot dem som de granskar.

To be loyal to a political party /…/means that you do not see your primary goal as commitment to speaking the truth to people who are your audience.

(Kovach & Rosenstiel s. 88)

Fox News Channel nyhetsrapportering framstår än mer som propaganda när man läser deras slogan ”We report, you decide”. Deras slogan uttrycker att det är en oberoende nyhetskanal men ändå tar de ställning för konservativa värderingar vilket innebär att enbart en verklighet presenteras för medborgarna, deras konservativa verklighet. Jag tror att problemet är att medborgarna inte tillåts bilda sig en egen uppfattning när nyhetsrapporteringen på detta sätt är ensidig. Det uppstår en konflikt när media ska granska makthavare som de sympatiserar med, och frågan är hur de i detta fall kan uppfylla journalistkriteriet att dess första lojalitet är till samhällets medborgare. Media bör således i mitt tycke ha en distans, speciellt till politiska partier för att kunna ge en oberoende nyhetsförmedling. Om traditionell media i allt större utsträckning övergår till mer propagandaliknande rapportering tror jag att de kommer att förlora allmänhetens stöd. Det som skiljer traditionell media från just sociala medier är ofta arbetsmetoderna som lutar sig tillbaka på kvalificerad journalistik där ståndpunkter såsom lojal mot sin publik, verifikation av sanningen och oberoende rapportering är ledstjärnan i arbetet. Om traditionell media övergår till att rapportera på samma sätt som ofta sker i många sociala medier förlorar vi den yrkeskår som en gång verkat i allmänhetens intresse och risken är att rapporteringen snarare utgår från ett personligt intresse och allmänheten ges en vinklad verklighet.

Journalistiken i det nya mediesamhället

Som jag har diskuterat ovan har den digitala eran lett till ett nytt mediesamhälle med nya möjligheter men också problem. Internet möjliggör att information idag sprids snabbt, kostnadsfritt och till miljoner läsare samtidigt. Samtidigt har utvecklingen lett till att i princip vem som helst när som helst kan bevaka och även konkurrera med traditionell media, på gott och ont.

Sjätte paragrafen i Kovach och Rosenstiels nio punkter handlar om att journalistik måste förse publiken med ett forum där debatt och kommentarer kan diskuteras. (Kovach & Rosenstiel s. 126). Internet har gjort forumdiskussioner mer tillgängliga och publiken kan när som helst uttrycka sina åsikter. Detta gör att allmänheten får en talan och många gånger har orättvisor fått uppmärksamhet först när publiken har tagit upp frågan till debatt, vilket har fått makthavare att reagera. Samtidigt har utvecklingen lett till problem med förstörelse, vilseledande och integritetskränkande. Kovacj och Rosenstiel betonar att dessa forum måste byggas på samma principer som resten av journalistiken, nämligen truthfulness, facts & verification (Kovach & Rosenstiel sid 128).

Författarna uttrycker sin oro för utvecklingen i följande citat:

”Facts are replaced instead by whatever sells – or can be sold. Spin replaces verification. Right becomes a matter of who has the greatest might – wattage, audience, rhetorical skill”

Kovach & Rosenstiel s.129

Potentialen för en mer öppen debatt finns, vilket är i linje med journalistikens principer men vi måste lära oss att hantera möjligheten i 2000-talets digitala era så att den inte den blir till ett problem.  Det som förr var en privat konversation är idag i mångt och mycket en öppen diskussion på internet, vilket har gjort att behovet av en ansvarsfull mediahantering har ökat. Som nämndes i avsnittet sociala medier har utvecklingen gjort att rättssäkerheten och integritetsskyddet har minskat till följd av information idag har blivit alltmer transparent. Mediautvecklingen står idag inför ett antal problem och möjligheter, varav jag har tagit upp några. Jag tror att ett första steg i rätt riktning är att gräva ned stridsyxan mellan ”konservativa gammelmedia” och ”rebellen social media”. Det är först när dessa två plattformar integreras som en verklig synergi effekt kan uppnås. Om traditionell media lär sig att använda sociala medier på rätt sätt och är delaktig i utvecklingen, har man allt att vinna. Journalistiken kan trots allt konkurrera med kvalificerad journalistik och lär man sig hantera de nya medierna kan man kanske uppnå den status som man en gång hade.  

Text: Leyla Larsson

NÄR JOURNALISTIK BLIR FIKTION

NEW JOURNALISM

New Journalism var ett begrepp som myntades av Tom Wolfe på 1970-talet.  Jan Gradvall skriver i artikeln ”New Journalism” blir aldrig gammal” att det handlar om journalistik där författaren lånar berättartekniska grepp från romanförfattarna. Tekniken har kallats ”The art of fact” och handlar helt enkelt om journalistik som kan läsas som skönlitteratur men bygger på fakta. Anders Sundelin hävdar att detta inte var något nytt sätt att skriva på och nämner föregångare till genren såsom Charles Dickens, och George Orwell. Dock fick New Journalism ett genombrott under just 1970-talet och även om det ibland i debatten hävdas att den nya journalistiken uppstod på 70-talet så sträcker den sig således längre tillbaka i tiden än så. 

Med denna nya journalistik uppkommer dock ett antal kritiska frågor: Var sätts gränsen mellan journalistik och fiktion? Kan vi låta fantasin ta över delar och ”förvanska”, ”förändra”, ”frisera” eller ”späda på” sanningen?

Idag väljer ett flertal författare att publicera sitt material i bokform, för att bättre kunna förklara en händelse mer ingående. Ett sådan exempel är boken Lasermannen – en berättelse om Sverige skriven av Gellert Tamas som jag nedan kommer att diskutera.

LASERMANNEN AV GELLERT TAMAS

Boken handlar om Lasermannen och 90-talets Sverige. Huvudperson är Wolfgang Müller mer känd som John Ausonius eller Lasermannen. Under åren 1991-1992 rånade han tjugo banker och sköt elva personer. En dog. Flera skadades allvarligt. John Ausonius alla offer hade en sak gemensamt – deras mörka hårfärg och invandrarbakgrund. 

Wolfgang Müller. Senare bytte han namn till John Stannerman vilket han slutligen ändrade till John Ausonius. Det lät mer svenskt. Gellert Tamas berättar om hans barndom där han i skolan kallades neger på grund av sitt svarta hår. Hans far var en alkoholiserad kvinnoförtjusare och ständigt otrogen mot Hilde, John Ausonius mor. Till slut skilde de sig och John växte upp med hans mor som ständigt gav honom och brodern stryk för minsta lilla.

Boken bygger på intervjuer med John Ausonius men den skildrar inte bara en kallblodig mördare och hur han satte Stockholm i skräck. Den ger en bild av det samhälle som John Ausonius växte upp i. Boken skildrar 90-talets Sverige med ekonomiska problem och framväxten av olika rasistiska rörelser. Tamas berättar om en tid då flyktingförläggningar bombades och då rasistiska organisationer fick framfart, både i samhället men även i den politiska debatten. VAM, en rasistisk organisation hyllade

Lasermannen offentligt. Ny demokrati tog plats i regeringen där politiken som fördes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister kan betecknas som främlingsfientlig. Vi får följa John Ausonius som själv berättar att han röstade på Ny demokrati och som menar att han i sitt handlade stöddes av samhället. Ett samhälle där invandrarhatet stod i fokus.

Vid sidan om dessa två berättelser skildrar Tamas Gellert även polisarbetet som pågick för att hitta Lasermannen. Den blev den största polisjakten efter Palme-mordet och länge såg det mörkt ut. Tills Ausonius gjorde misstaget att vid skjutningarna använde en lånad bil, en Nissan Micran, i sitt eget namn. Lasermannen hade hittats och straffet blev livstids fängelse.

DEN JOURNALISTISKA FORMEN

Boken bygger på intervjuer med John Ausonius, hans vänner och familj, hans offer, politiker, journalister och polismän och det märks att det är ett gediget källmaterial som han har använt sig av. I slutet av boken anger han för varje avsnitt i boken vilka intervjuer han har gjort och med vem. Det är en journalistisk presentation där dokumentära och skönlitterära sätt kombinerar för att berätta historien.

 I Anders Sundelins artikel ”Vad hette det sa du?” nämns att Marc Weingarten skriver att kännetecken för New Journalism är att” det är journalistik som kan läsas som skönlitteratur, baserat på reporterns faktasamlande”. Jag vill påstå att Lasermannen kan betecknas under denna genre då den bygger på faktiska händelser rekonstruerade utifrån muntliga och skrivna källor. Berättartekniken påminner om den från skönlitterära böcker men händelserna är faktabaserade.

I samma artikel nämner Anders Sundelin att Tom Wolfe, som lanserade begreppet New Journalism, har funnit vissa kännetecken för arbetsmetoden: ”Reportrarna använde sig av en scen-för-scen-teknik, ungefär som inom filmen. De utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med vardagens detaljer”.

Denna berättarteknik används i stor utsträckning i boken Lasermannen. Gellert Tamas har byggt upp boken i olika avsnitt/scener där varje scen noga och detaljerat beskrivs utifrån både skönlitterära och dokumentära begrepp. Boken inleds med tidningsartiklar från Expressen och TT. Den första handlar om Ny demokrati medan TT skriver om bombningen mot flyktingförläggningarna på denna tid. Detta är en direkt dokumentär inledning som bygger på sanna artiklar. Boken bygger som ovan nämnts på olika scener, vilka i olika grad kan betecknas som mer eller mindre dokumentära alternativt skönlitterära. Avsnitten med John Ausonius är direkta citat från intervjuer som Gellert Tamas har gjort och följer mer ett dokumentärt berättande. Även avsnitten som beskriver 90-talets Sverige är i mångt och mycket baserade på det dokumentära sättet att uttrycka sig på. Däremot bör påpekas att avsnitten om offren berättas på ett mer skönlitterärt sätt. Ett utdrag ur Lasermanen: 

”Shahram Khosravi stod lätt framåtlutad i en blomrabatt i Kungsparken i centrala Göteborg. /…/ Det var en vacker sensommardag. Förälskade par strosade runt hand i hand i solskenet. Detta sätt att skriva påminner om berättartekniken från skönlitterära romaner och det kan således ibland vara förvirrande för läsaren att veta vad som faktiskt är sant och vad som är påhittat när sanning och fiktion blandas på detta sätt. Dock kan jag tycka att fakta är fakta och en roman är en roman, en påhittade verklighet som jag läser för att få en verklighetsflykt. Det är inte utan problem som dessa två genrer blandas. I paneldiskussionen på Publiscistklubben sades följande om boken Gömda:

”Ponera att man inte ser boken som helt sann, vad är då vitsen med att betrakta den som ett stort tungt projekt. Vad är vitsen med att läsa den om det som blir kvar är mer eller mindre en romantiserad bild av ett stort problem”. Det är detta som är farozonen – att läsarna inte ser värdet i att läsa en bok om ett samhällsproblem om boken hamnar i gråzonen för vad som är sant eller inte. Trovärdigheten skadas och frågan om vad som är sant är därför en oerhört viktig debatt. 

Jag vill beteckna boken under genren journalistiskt litteratur, detta då boken bygger på en rad faktiska händelser. Gellert Tamas skriver själv i boken att ”berättelsen försöker så noga som möjligt, följa, återskapa och återge ett historiskt skeende”. Han nämner även att han i vissa fall har ändrat ordföljden i muntliga citat för att det bättre ska passa den skrivna prosan. Detta är en kritisk gränsdragning och en nackdel med New Journalism. Hur mycket får författaren ändra innan boken blir en roman? Generellt tycker jag att meningar kan rekonstrueras i viss mån för att bättre passa den skrivna prosan. Dock tycker jag att en grundpelare är att sakinnehållet inte får förändrats på något sätt. Jan Guillou tar upp ämnet i artikeln ”Läs boken och tänk själva”:”Tamas driver, som mången som beträder vägen in till new journalism, detaljerna för långt och för litterärt. Sade rikskriminalens chef och betalade med en ”skrynklig tiokronorssedel”? Det gjorde han förstås inte. Ens om tiokronorssedlar fanns på den tiden, ens om Tommy Lindström haft fotografiskt minne, ens om Tamas hade lagt ner oändlig möda på att vrålkolla minsta detalj.”

Vad jag vill poängtera som också framgår av citatet ovan är att Gellert Tamas givetvis har hittat på vissa detaljer för att anpassa prosan till ett skönlitterärt berättargrepp. Samtidigt kan det ifrågasättas hur många detaljer som får ändras utan att trovärdigheten går förlorad. Detta är också en av de stora grundfrågorna för genren. Om jag som läsare börjar ifrågasätta trovärdigheten för att författaren har förvanskat en del av sanningen, även om det må röra sig om någon i sammanhanget obetydlig detalj så är risken att hela verket ifrågasätts. Jan Guillou sade under paneldebatten att ”Boken om lasermannen presenterades som ett reportage, men detta gör att han tar vissa risker med citat och liknande. Han hade lika gärna kunnat kalla det en dokumentärroman”

Det handlar om en gränsdragning och jag anser att författaren i mångt och mycket bör försöka beskriva allt utifrån fakta om tanken är att det ska vara ett reportage. Samtidigt tycker jag att man bör vara medveten om att det som författaren faktiskt väljer att skriva om i sig är en vinkling. Att Gellert Tamas valde att definiera 90-talets Sverige med organisationer såsom VAM och Ny demokrati är ju en subjektiv vinkling i sig även om den porträtteras objektivt med fakta och siffror. En annan författare hade kanske valt att belysa andra samhällsfenomen, men denna problematik är en grundfråga i all journalistik.

DEBATTEN OM GÖMDA

En mycket omdebatterad bok, vad gäller gränsdragningen mellan fiktion och sanning är boken Gömda son skrevs av Liza Marklund. Boken gavs först ut 1995 på Bonnier Alba och marknadsfördes som en sann historia. År 2000 utgav Piratförlaget en omarbetad upplaga, med titeln Gömda – en sann historia. Journalisten Monica Antonsson gav 2008 ut boken Mia: sanningen om Gömda där hon ifrågasätter viktiga sakfrågor som i boken sägs vara sanna men som efter hennes research har visat sig vara felaktiga. På publicistklubbens debatt hävdar hon att det som står i Gömda inte är sant trots att boken marknadsförs som en sann historia.

Jag läste Gömda när den kom ut 2000, och jag läste den som en sann historia. Det stod ju att boken byggde på en sann historia så jag ifrågasatte inte det faktum att fakta hade förvanskats. Åtta år senare när debatten kring sanningsgraden i Gömda omdebatterades i samband med Monica Antonsson bok kände jag mig lurad. Jag läste ju boken i tron att den var sann, och faran med new journalism är just att när läsaren har börjat ifrågasätta trovärdigheten med vissa delar så ifrågasätts hela verket. Annika Widebäck menar att man börjar ifrågasätta om denna kvinna överhuvudtaget har blivit förföljd. Och jag håller med. Det är detta som är nackdelen med denna typ av journalistik om den inte används på rätt sätt.

Är debatten om sanning eller fiktion viktig? Gabriel Byström, kulturchef på GP hävdade i pandeldebatten med Publicistklubben att det är en oerhört viktig fråga: ”Det är en historia som har köpts av många och om dem tror att den är sann då är det självklart en viktig fråga. Björn Wiman har också en viktig poäng i frågan: ”Debatten är viktig för att boken i sig har blivit en symbol för ett viktigt samhällsproblem. Hur denna bok uppfattas kommer att påverka hur man betraktar detta samhällsproblem.”

I debatten diskuteras mycket kring vilken genre som boken tillhör, och att den nu klassas under romangenre. Detta är för mig som läsare totalt ointressant. Om boken klassificeras som fakta, dokumentärroman eller roman är ointressant så länge det finns en undertitel som heter ”en sann historia”.  En sann historia är för mig just en sann historia” och jag kan tycka att det är fegt att förlagsvärlden skyddar sig bakom en klassificering som dokumentärroman eller roman samtidigt som boken marknadsförs som just sann. Man kan inte säga att något är sant och tro att läsarna ska uppfatta det som inte sant. Det är en paradox.

Text: Leyla Larsson

Källor:

http://www.journalisten.se/kronika/5810/laes-boken-och-taenk-sjaelva

http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du

http://www.publicistklubben.se/2009/01/20/referat-fran-gomda-debatten/

Tamas, Gellert. Lasermannen – en berättelse om Sverige. Ordfront förlag, 2008. 

Pressetik

Pressetik, de centrala värden som massmedier anses böra skydda i nyhetsförmedling och opinionsbildning, t.ex. korrekt och allsidig nyhetsförmedling samt enskilda människors integritet. (Häger, sid 267)

Etik är inte juridik

I Sverige råder tryck –och yttrandefrihet, vilket innebär att vi har en ganska generös lagstiftning vad gäller press och etermedias möjlighet att framföra åsikter och välja ut samt sända nyheter som de anser vara av nyhetsvärde. Denna långtgående tryck och yttrandefrihetsförordning leder då och då till gråzonspubliceringar där journalisterna må ha lagen på sin sida men frågan gäller istället om det är en etiskt korrekt publicering. Etik är således inte juridik. Etik handlar om ”hänsyn, respekt och förhållningssätt vid utövandet av den journalistiska uppgiften”. (Pressens samarbetsnämnd, sid 6)

Ett mordfall – men olika nyhetsrapportering

I detta blogginlägg kommer jag att diskutera pressetik utifrån verkliga exempel där gråzonspubliceringar har uppstått.

SR:s radioprogram ”Medierna” redogjorde för ett uppmärksammat mordfall på en homosexuell man i Malmö, där diskussionen handlade om hur mycket av de misstänktas bakgrund som medierna bör rapportera om.

Fallet handlade om en 26-årig homosexuell man som knivskurits till döds i sin lägenhet den 20 januari 2008. Två unga män, en 15åring och en 17åring, var misstänkta och greps senare för brottet. Pressen hade även information om att 17-åringen drev en blogg om islam och moralfrågor. Polisen var dock osäker på motivet och det fanns inget i det läget som pekade på att det rörde sig om ett hatbrott. (http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795)

Nyhetsredaktionerna runt om i Sverige ställdes nu inför svåra publicistiska frågor och pressetiken ställdes på sin spets. Vad ska man rapportera om? Att det finns en religiös blogg med extrema åsikter, att religionen är islam, eller bör pressen inte nämna dessa bakgrundsfakta överhuvudtaget?

Sydsvenska Dagbladet valde att inte berätta något om bloggen och de extrema religiösa åsikterna. De har på tidningen en lång tradition av att vara försiktiga vad gäller att publicera uppgifter om religion, etnicitet och vart man bor (SR). Enligt publicitetsreglernas tionde punkt bör inte personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös skådning eller sexuell läggning framhävas om det saknar betydelse i sammanhanget (Pressens samarbetsnämnd sid 8; Häger sid 270-271). Det är uppenbart att Sydsvenska Dagbladet gjorde bedömningen att trosriktning och religiös tillhörighet inte var relevant i fallet. Jag vill däremot påpeka att övriga nyhetsredaktioner som även påstår sig följa denna etiska regel rapporterade om de religiösa åsikterna, vilket vittnar om hur svårt det är att veta vart dessa etiska gränsdragningar ska dras. Vad som är relevant för en journalist, kanske en annan bedömer vara fullständigt irrelevant vilket ligger bakom det faktum att nyhetsrapporteringen skiljer sig åt.

Kvällsposten valde att berätta om bloggen, som beskrivs som en blogg med extrema åsikter. Till skillnad från vissa andra medier citerar de inte direkt från bloggen, med anledning till att det då vore lätt att spåra upp pojken. Kvällsposten menade vidare att de rapporterade om bloggen, inte för att det var ett tänkbart motiv bakom mordet men för att det skapar ett porträtt av vem pojken är (SR). Jag kan på något sätt tycka att det ligger en dubbelmoral bakom Kvällspostens resonemang; de väljer att inte citera bloggen med respekt för den personliga integriteten, samtidigt som de väljer att rapportera om bloggen för att ge ett personporträtt av pojken. Hade jag varit ansvarig utgivare hade jag noga tänkt över om publiceringen kränker den personliga integriteten. I pressreglerna står det att man bör avstå från publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning (Pressens samarbetsnämnd sid 7). Dock uppstår då frågan vad allmänintresse är för något. Enligt Häger handlar allmänintresse i etiska sammanhang inte om något som är intresse för allmänheten utan snarare om att intresset ska grunda sig i något samhälleligt informationsbehov. (Häger sid 270)

Aftonbladet var den tidning som sades gå längst i frågan vad som var etiskt korrekt att publicera. De publicerade alla uppgifter om bloggen och de extrema åsikterna. De påpekade emellertid att polisen inte visste om det var ett hatbrott. För mig är detta en väldig svår publicistiskt fråga. Jag tror att allmänheten indirekt kommer att förknippa mordet med ett hatbrott om man som Aftonbladet gör publicerar fakta om mord i samband med informationen om en extremistisk blogg. Denna parallell tror jag sålunda att flertalet läsare kommer att göra oavsett om man publicerar information om att polisen än så länge inte vet motivet bakom mordet. Jag kan på något sätt tycka att det ändå blir konstigt att inte rapportera något om bloggen, såsom Sydsvenska Dagbladet valde att göra. Det är svårt att förneka att ett mord på en homosexuell man, av en gärningsman med en blogg med extrema åsikter och medlem i ett religiöst samfund inte har någon som helst koppling. Frågan är väl om det är upp till media att göra denna bedömning. Däremot kan jag tycka att det är irrelevant att enbart rapportera om trosriktning, om de är muslimer eller kristna spelar i detta sammanhang mindre roll enligt mig.

Aftonbladet hävdade att det vid ett obegripligt brott som detta är relevant att rapportera om att han är djupt troende, medlem i en religiös församling och driver en blogg med uppenbarligt extrema åsikter. De nämnde också att de var noga med att påpeka att polisen inte visste vad motivet bakom mordet var. Dessutom säger ansvarig utgivare att de har en skyldighet att senare rapportera om de har haft fel, så i nuläget ser de inget problem i rapporteringen. Jag kan hålla med Aftonbladet vad gäller att bemöta felaktigheter, då felaktigheter som ständigt blir rättade i tidningen enligt Häger sporrar hela redaktionen till att bli mer noggrann (sid 269). Dock hade jag som ansvarig utgivare lyft ett varnande finger mot detta, då det är viktigt att se till så att det man rapportar om inte är spekulationer utan grundas på seriös fakta. Dessutom är det viktigt att tänka på vad man skriver så att det inte blir fråga om förtal. Vad gäller att rapportera om trosriktning kan jag tycka att detta bör utelämnas, men jag hade valt att publicera information om bloggen som ansvarig utgivare. Nyheten väckte uppenbarligen många publicistiska frågor hos mig och jag har insett hur svårt det är att veta vart gränsen ska dras. Medan vissa hävdar att Sydsvenska Dagbladet mörkade fallet menar andra att Aftonbladet och Kvällsposten kränkte den personliga integriteten. Samtidigt pekade Jon Foss på QX på risken med att media förtiger etniska bakgrunder och religiösa förtecken. Han menade att detta i sig kan leda till att fördomar bara förstärks när det väl kommer fram att exempelvis mannen hade islamistiska extremåsikter (SR). Häger är av samma åsikt då han skriver att problem som inte diskuteras leder till att orsaker och samhällsansvar inte diskuteras (Häger sid 270).

Namn – att publicera eller inte publicera

I slutet av P1-programmet rapporterades det om att den traditionella pressen valt att inte publicera namn på de åtalade männen. Detta är en annan etisk diskussionsfråga och i Sverige har vi väldigt restriktiva förhållningsregler när det gäller namnpubliceringar (Häger sid 275). Det är sällan brottslingar namnges men i och med att informationen idag sprids på nätet i allt snabbare takt, är det väldigt lätt att leta reda på namn och bilder oavsett om de traditionella medierna väljer att publicera detta eller ej. Häger menar att detta antagligen successivt kommer att förändra de traditionella mediernas inställning till frågan. (Häger sid 270) I spelregler för press, TV och radio står följande:

”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges” (sid 8)

I ovan nämnda fall hade jag som ansvarig utgivare valt att inte publicera namn. De fall då man väljer att publicera namn handlar det ofta om brott som antingen begås av offentliga personer eller brott som offentliga personer utsätts för. Trenden pekar vidare alltmer mot att pressen namnger grova brottslingar (Häger sid 275). I fallet med de två killarna ovan, så anser jag att namnet inte är av allmänintresse då det inte uppfyller något av de nämnda kriterierna ovan. Dock anser jag att namnpubliceringsfrågan måste diskuteras vid varje enskilt fall för att pröva om namnet bör publiceras eller ej.

Pressforskaren Stig Hadenius är för namnpublicering och menar att detta kan förhindra framtida brott och att det leder till att oskyldiga inte blir misstänkta, som nu kan vara fallet om medierna enbart skriver 42-åringen i Örebro. Författaren Börge Hellström är däremot emot namnpubliceringen och menar att detta kan leda till att människor tar lagen i egna händer. Jag kan hålla med både Hadenius och Hellström men initialt så är min spontana reaktion att jag i många fall är emot namnpublicering. Jag håller med journalistförbundets ordförande som yttrat sig i frågan och menar att det inte är upp till media att leka domstol (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pressforskare-medierna-borde-publicera-namn-oftare_1134415.svd). Det är viktigt att tänka på att en av publiceringsreglerna lyder att en person misstänkt för brott är oskyldig om fällande dom inte föreligger (http://www.dn.se/debatt/att-inte-publicera-namn-kan-underlatta-mord). Därmed anser jag att medier bör vara försiktiga med att publicera namn och på så vis leka domstol. Däremot så anser jag att namnpublicering i vissa fall kan vara på sin rätt, speciellt om framtida brott kan förhindras eller om det rör sig om en farlig person. Vidare tycker jag att många medier kör med dubbelspel, där namn inte anges såsom i fallet med Engla-nyheten, men samtidigt publicerar man bilder och bakgrundsfakta som uppenbart pekar ut en viss person.

De etiska spelreglerna bör ständigt diskuteras och det finns många gråzoner där det är svårt att veta vad som är etiskt rätt och inte.

Den krassa verkligheten – Så går nyhetsvärderingen EGENTLIGEN till

De nyheter vi tar del av varje dag är de nyheter som redaktioner över hela landet har beslutat är värda att förmedla. Den vitala frågan är då hur medierna väljer ut nyheter och vilka nyheter de väljer bort?

Enligt NE (http://www.ne.se.ludwig.lub.lu.se/lang/nyhet) karakteriseras en nyhet av att det är ”ett offentliggjort meddelande om något betydelsefullt som tidigare har varit okänt”. Häger hävdar liknande att en nyhet är ”något som intresserar många och som tidigare inte varit känt (Häger Sid 110).För att utreda detta har jag under några dagar granskat Rapport och Metro för att analysera vilka nyheter som det har rapporterades om och varför just dessa nyheter har valts ut och publicerats.

Nyhetsveckan: RAPPORT & METRO

Söndagen den 11 september var det 10 år sedan terrordåden mot USA och World Trade Center inträffade, vilket kom att dominera Rapport 19.30 denna kväll. Enligt Johansson ska det finnas mellan 8-10 inslag i Rapport, där varje inslag är två-tre minuter. (Johansson. Sid 11) Denna söndag inleddes Rapport dock med ett hela åtta minuter långt reportage om minnesceremonierna vid WTC som hölls för att hedra de 3000 människor som miste sitt liv vid terrordådet 2001. Det bör också påpekas att SVT hade sändningar om 11 september under hela dagen mellan 7.55 - 17.00. (http://svtplay.se/v/2530716/rapport/11_9_19_30_-_textat?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,2530251/sb,p103263,1,f,-1)

Jag granskade även Metro Skåne under den gångna veckan. Metro är en gratistidning som utkommer måndag till fredag och därmed kunde tidningen inte bevaka 10årsdagen av 11 september som inträffade under söndagen. I måndagens utgåva kunde vi däremot på förstasidan, kallad ettan, läsa rubriken ”Så hedrades offren”. Nyheten var placerad i vänsterkrysset med en stor bild på en folksamling som samlats för att hedra offren. Enligt Johansson är det just i vänsterspalten som tidningarna placerar de viktigaste nyheterna. Nyhetssidorna följer den så kallade inverterade pyramiden, där de viktigaste nyheterna kommer först men dessutom påpekas att fokus ligger på sidan sex och sju. (Johansson sid 21-23) I Metro denna dag fann jag just på sidan sex även en artikel om 11 september. Vidare fanns en artikel på sidan tio med rubriken ”här hedrades offren i New York”. I Metro på måndagen kunde alltså tre inslag om 11 september urskönjas. Enligt journalistkåren så är bilder en viktig del i nyhetsvärderingen, då det kan höja eller sänka nyhetsvärdet, (Johansson sid. 39). Detta drar medierna fördel av vi en sådan här nyhetsrapporteringen där väldigt emotionella och berörande bilder användes.

Varför kom 11 september då att dominera mediebevakningen när nyheten inte är någon nyhet? För att återkoppla till de inledande citaten karakteriseras en nyhet av det är något nytt som hänt. Dock finns det andra parametrar som bestämmer nyhetsurvalet.

Den största anledningen till den omfattande bevakningen runt 11 september tror jag handlar om att det finns ett stort intresse bland allmänheten. 11 september kan enligt min åsikt ha varit den mest förväntade nyheten av alla under söndagen och den var ändå den nyhet som gavs störst medieutrymme. Både Johansson och Häger betonar att nyheter väljs ut om de antas intressera publiken eller om publiken borde vara intresserad av dem för att de anses viktiga (Häger Sid 82; Johansson Sid 7). I fallet med 11 september kan nyheten tänkas uppfylla båda dessa kriterier. Dessutom bör man komma ihåg att när nyheten först publicerades den 11 september 2001, uppfyllde den de flesta klassiska nyhetsvärderingskriterier enligt modellen VINKELN; Vikt, Icke normalt, Närhet, Konflikt, Elipersoner, Lättbegripligt, Nytt (Häger sid 80). Det var som Rapport poängterade ”dagen som förändrade världen”, och det är en sådan nyhet som verkligen kan definieras som BREAKING NEWS. Nu tio år sedan tas nyheten kanske upp för att den har ett symboliskt värde.

Utrikesrapporten om 11 september i Rapport följdes upp av inrikesnyheterna där det rapporterades om att fyra personer gripits missänkta för förberedelse till terrordåd i en konsthall. Detta var en återkommande nyhet som följdes upp i Rapport sändningarna även under måndag, tisdag och onsdag. Även I Metro betonades nyheten där den under måndagen kunde hittas på sidan tre. Under tisdagen och onsdagen återkom nyheten i form av nyhetsnotiser där händelseutvecklingen följdes upp.  För Metro var nyheten om terrordådet i Göteborg en legitim nyhet, då exempelvis Rapport redan publicerat nyheten under söndagen. Johansson pratar här om aktualitetskriteriet och om att en nyhet kan vara ny på olika sätt. (Johansson sid 40) För Metro var nyheten ny på måndagen då den inte publicerats i deras tidning tidigare. (http://svtplay.se/v/2530716/rapport/11_9_19_30_-_textat?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,2530251/sb,p103263,1,f,-1 & http://readmetro.com/en/sweden/malmo/20110912/)

Enligt Häger styrs Public Service nyheterna av nyheter som anses viktiga och rapporter om politik har en tendens att väljas för att de anses vara viktiga. Samtidigt behandlar nyheten ett brott, vilket är en kategori som tenderar att intressera publiken. (Häger sid 82) Dessutom är nyheten väldigt aktuell med tanke på tidigare rapporteringen om terrordåden den 11 september. Nyheten kan också tänkas ha valts ut på grund av att den uppfyller kriterierna Icke normal, närhet, konflikt, Nytt enligt VINKEL-modellen. Nyheten inträffade i Göteborg, och enligt teorierna ökar nyhetsvärdet ju närmare nyheten ligger människorna geografiskt och kulturellt (Häger sid 86; Johansson sid 8).

Detta nyhetskriterium vill jag problematisera genom att diskutera nyheten om färjekatastrofen utanför Tanzania. Denna nyhet ägnade Rapport 20sekunder åt, medan Metro hade nyheten som en notis på sidan elva under måndagen. 197 personer dog i katastrofen och våra medier ägnar nyheten 20 sekunder och en nyhetsnotis? Hur kan detta komma sig? Hade samma katastrof hänt i Sverige kan jag lova att det hade hamnat på ettan i Metro, i vänsterkrysset, och som första inslag i Rapport. I samma rapportavsnitt ägnar man vidare 40 sekunder av sändningstiden för att hedra minnet av offren för tsunamin i Japan för sex månader sedan. Detta säger något om nyhetsvärderingen hos våra medier. Nyheterna uppfyller kravet att det är något nytt som inträffat. Att dessa nyheter bedöms som mindre viktiga nyheter handlar om det kulturella och geografiska avståndet. Nyhetsvärdet avtar med avståndet och för att citera Johansson krävs det ”fler döda ju längre bort från Sverige händelsen sker” (sid 56). Det kan ju förefalla krasst att värdera nyheter på detta vis men tyvärr tror jag att det är så här nyhetsvärderingen fungerar. Mediekompassen tar också upp ämnet när det rapporterar om att en katastrof i USA sägs vara åtta gånger viktigare än exempelvis asiatiska nyheter. (http://www.mediekompass.se/mediekunskap/pa-tidningen/nyhetsvaerdering)

Häger påpekar också att speglingen visar vilka länder som anses vara ”viktigare” än andra. Att nyheter från Tanzania och Japan får mindre utrymme än exempelvis nyheter i USA handlar helt enkelt om det finns fler utlandskorrespondenter i detta land.

Andra nyheter som det rapporterades om under veckan var SAAB:s konkurrsbegäran, rättegången mot barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus, det danska valet, att SR sparkar radioprofil som åtalas för bedrägerier, och att Ola Lindholm fälls för ringa narkotikabrott. De sistnämnda nyheterna är också intressanta att diskutera ur ett nyhetsvärderingsperspektiv. De handlar om brott och sägs därmed intressera publiken, men det kriterium som nyheterna framförallt sägs uppfylla är E:t i VINKELN, som står för ”elitpersoner”.  Kändisar och offentliga personer har högre nyhetsvärde, enligt Häger (sid 95). Dessutom blir nyheten om Ola Lindholm ännu mer intressant då han som programledare för ett barnprogram antas vara en förebild. Narkotikabrottet får således högre nyhetsvärde eftersom det är Ola Lindholm som är den åtalande.

Utifrån ovanstående exempel kan man se att nyhetsvärdering och urval är en komplicerad process som bygger på olika faktorer som jag har försökt belysa.

 Leyla Larsson