NEW JOURNALISM
New Journalism var ett begrepp som myntades av Tom Wolfe på 1970-talet. Jan Gradvall skriver i artikeln ”New Journalism” blir aldrig gammal” att det handlar om journalistik där författaren lånar berättartekniska grepp från romanförfattarna. Tekniken har kallats ”The art of fact” och handlar helt enkelt om journalistik som kan läsas som skönlitteratur men bygger på fakta. Anders Sundelin hävdar att detta inte var något nytt sätt att skriva på och nämner föregångare till genren såsom Charles Dickens, och George Orwell. Dock fick New Journalism ett genombrott under just 1970-talet och även om det ibland i debatten hävdas att den nya journalistiken uppstod på 70-talet så sträcker den sig således längre tillbaka i tiden än så.
Med denna nya journalistik uppkommer dock ett antal kritiska frågor: Var sätts gränsen mellan journalistik och fiktion? Kan vi låta fantasin ta över delar och ”förvanska”, ”förändra”, ”frisera” eller ”späda på” sanningen?
Idag väljer ett flertal författare att publicera sitt material i bokform, för att bättre kunna förklara en händelse mer ingående. Ett sådan exempel är boken Lasermannen – en berättelse om Sverige skriven av Gellert Tamas som jag nedan kommer att diskutera.
LASERMANNEN AV GELLERT TAMAS
Boken handlar om Lasermannen och 90-talets Sverige. Huvudperson är Wolfgang Müller mer känd som John Ausonius eller Lasermannen. Under åren 1991-1992 rånade han tjugo banker och sköt elva personer. En dog. Flera skadades allvarligt. John Ausonius alla offer hade en sak gemensamt – deras mörka hårfärg och invandrarbakgrund.
Wolfgang Müller. Senare bytte han namn till John Stannerman vilket han slutligen ändrade till John Ausonius. Det lät mer svenskt. Gellert Tamas berättar om hans barndom där han i skolan kallades neger på grund av sitt svarta hår. Hans far var en alkoholiserad kvinnoförtjusare och ständigt otrogen mot Hilde, John Ausonius mor. Till slut skilde de sig och John växte upp med hans mor som ständigt gav honom och brodern stryk för minsta lilla.
Boken bygger på intervjuer med John Ausonius men den skildrar inte bara en kallblodig mördare och hur han satte Stockholm i skräck. Den ger en bild av det samhälle som John Ausonius växte upp i. Boken skildrar 90-talets Sverige med ekonomiska problem och framväxten av olika rasistiska rörelser. Tamas berättar om en tid då flyktingförläggningar bombades och då rasistiska organisationer fick framfart, både i samhället men även i den politiska debatten. VAM, en rasistisk organisation hyllade
Lasermannen offentligt. Ny demokrati tog plats i regeringen där politiken som fördes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister kan betecknas som främlingsfientlig. Vi får följa John Ausonius som själv berättar att han röstade på Ny demokrati och som menar att han i sitt handlade stöddes av samhället. Ett samhälle där invandrarhatet stod i fokus.
Vid sidan om dessa två berättelser skildrar Tamas Gellert även polisarbetet som pågick för att hitta Lasermannen. Den blev den största polisjakten efter Palme-mordet och länge såg det mörkt ut. Tills Ausonius gjorde misstaget att vid skjutningarna använde en lånad bil, en Nissan Micran, i sitt eget namn. Lasermannen hade hittats och straffet blev livstids fängelse.
DEN JOURNALISTISKA FORMEN
Boken bygger på intervjuer med John Ausonius, hans vänner och familj, hans offer, politiker, journalister och polismän och det märks att det är ett gediget källmaterial som han har använt sig av. I slutet av boken anger han för varje avsnitt i boken vilka intervjuer han har gjort och med vem. Det är en journalistisk presentation där dokumentära och skönlitterära sätt kombinerar för att berätta historien.
I Anders Sundelins artikel ”Vad hette det sa du?” nämns att Marc Weingarten skriver att kännetecken för New Journalism är att” det är journalistik som kan läsas som skönlitteratur, baserat på reporterns faktasamlande”. Jag vill påstå att Lasermannen kan betecknas under denna genre då den bygger på faktiska händelser rekonstruerade utifrån muntliga och skrivna källor. Berättartekniken påminner om den från skönlitterära böcker men händelserna är faktabaserade.
I samma artikel nämner Anders Sundelin att Tom Wolfe, som lanserade begreppet New Journalism, har funnit vissa kännetecken för arbetsmetoden: ”Reportrarna använde sig av en scen-för-scen-teknik, ungefär som inom filmen. De utnyttjade dialogformen flitigt. De var noga med vardagens detaljer”.
Denna berättarteknik används i stor utsträckning i boken Lasermannen. Gellert Tamas har byggt upp boken i olika avsnitt/scener där varje scen noga och detaljerat beskrivs utifrån både skönlitterära och dokumentära begrepp. Boken inleds med tidningsartiklar från Expressen och TT. Den första handlar om Ny demokrati medan TT skriver om bombningen mot flyktingförläggningarna på denna tid. Detta är en direkt dokumentär inledning som bygger på sanna artiklar. Boken bygger som ovan nämnts på olika scener, vilka i olika grad kan betecknas som mer eller mindre dokumentära alternativt skönlitterära. Avsnitten med John Ausonius är direkta citat från intervjuer som Gellert Tamas har gjort och följer mer ett dokumentärt berättande. Även avsnitten som beskriver 90-talets Sverige är i mångt och mycket baserade på det dokumentära sättet att uttrycka sig på. Däremot bör påpekas att avsnitten om offren berättas på ett mer skönlitterärt sätt. Ett utdrag ur Lasermanen:
”Shahram Khosravi stod lätt framåtlutad i en blomrabatt i Kungsparken i centrala Göteborg. /…/ Det var en vacker sensommardag. Förälskade par strosade runt hand i hand i solskenet. Detta sätt att skriva påminner om berättartekniken från skönlitterära romaner och det kan således ibland vara förvirrande för läsaren att veta vad som faktiskt är sant och vad som är påhittat när sanning och fiktion blandas på detta sätt. Dock kan jag tycka att fakta är fakta och en roman är en roman, en påhittade verklighet som jag läser för att få en verklighetsflykt. Det är inte utan problem som dessa två genrer blandas. I paneldiskussionen på Publiscistklubben sades följande om boken Gömda:
”Ponera att man inte ser boken som helt sann, vad är då vitsen med att betrakta den som ett stort tungt projekt. Vad är vitsen med att läsa den om det som blir kvar är mer eller mindre en romantiserad bild av ett stort problem”. Det är detta som är farozonen – att läsarna inte ser värdet i att läsa en bok om ett samhällsproblem om boken hamnar i gråzonen för vad som är sant eller inte. Trovärdigheten skadas och frågan om vad som är sant är därför en oerhört viktig debatt.
Jag vill beteckna boken under genren journalistiskt litteratur, detta då boken bygger på en rad faktiska händelser. Gellert Tamas skriver själv i boken att ”berättelsen försöker så noga som möjligt, följa, återskapa och återge ett historiskt skeende”. Han nämner även att han i vissa fall har ändrat ordföljden i muntliga citat för att det bättre ska passa den skrivna prosan. Detta är en kritisk gränsdragning och en nackdel med New Journalism. Hur mycket får författaren ändra innan boken blir en roman? Generellt tycker jag att meningar kan rekonstrueras i viss mån för att bättre passa den skrivna prosan. Dock tycker jag att en grundpelare är att sakinnehållet inte får förändrats på något sätt. Jan Guillou tar upp ämnet i artikeln ”Läs boken och tänk själva”:”Tamas driver, som mången som beträder vägen in till new journalism, detaljerna för långt och för litterärt. Sade rikskriminalens chef och betalade med en ”skrynklig tiokronorssedel”? Det gjorde han förstås inte. Ens om tiokronorssedlar fanns på den tiden, ens om Tommy Lindström haft fotografiskt minne, ens om Tamas hade lagt ner oändlig möda på att vrålkolla minsta detalj.”
Vad jag vill poängtera som också framgår av citatet ovan är att Gellert Tamas givetvis har hittat på vissa detaljer för att anpassa prosan till ett skönlitterärt berättargrepp. Samtidigt kan det ifrågasättas hur många detaljer som får ändras utan att trovärdigheten går förlorad. Detta är också en av de stora grundfrågorna för genren. Om jag som läsare börjar ifrågasätta trovärdigheten för att författaren har förvanskat en del av sanningen, även om det må röra sig om någon i sammanhanget obetydlig detalj så är risken att hela verket ifrågasätts. Jan Guillou sade under paneldebatten att ”Boken om lasermannen presenterades som ett reportage, men detta gör att han tar vissa risker med citat och liknande. Han hade lika gärna kunnat kalla det en dokumentärroman”
Det handlar om en gränsdragning och jag anser att författaren i mångt och mycket bör försöka beskriva allt utifrån fakta om tanken är att det ska vara ett reportage. Samtidigt tycker jag att man bör vara medveten om att det som författaren faktiskt väljer att skriva om i sig är en vinkling. Att Gellert Tamas valde att definiera 90-talets Sverige med organisationer såsom VAM och Ny demokrati är ju en subjektiv vinkling i sig även om den porträtteras objektivt med fakta och siffror. En annan författare hade kanske valt att belysa andra samhällsfenomen, men denna problematik är en grundfråga i all journalistik.
DEBATTEN OM GÖMDA
En mycket omdebatterad bok, vad gäller gränsdragningen mellan fiktion och sanning är boken Gömda son skrevs av Liza Marklund. Boken gavs först ut 1995 på Bonnier Alba och marknadsfördes som en sann historia. År 2000 utgav Piratförlaget en omarbetad upplaga, med titeln Gömda – en sann historia. Journalisten Monica Antonsson gav 2008 ut boken Mia: sanningen om Gömda där hon ifrågasätter viktiga sakfrågor som i boken sägs vara sanna men som efter hennes research har visat sig vara felaktiga. På publicistklubbens debatt hävdar hon att det som står i Gömda inte är sant trots att boken marknadsförs som en sann historia.
Jag läste Gömda när den kom ut 2000, och jag läste den som en sann historia. Det stod ju att boken byggde på en sann historia så jag ifrågasatte inte det faktum att fakta hade förvanskats. Åtta år senare när debatten kring sanningsgraden i Gömda omdebatterades i samband med Monica Antonsson bok kände jag mig lurad. Jag läste ju boken i tron att den var sann, och faran med new journalism är just att när läsaren har börjat ifrågasätta trovärdigheten med vissa delar så ifrågasätts hela verket. Annika Widebäck menar att man börjar ifrågasätta om denna kvinna överhuvudtaget har blivit förföljd. Och jag håller med. Det är detta som är nackdelen med denna typ av journalistik om den inte används på rätt sätt.
Är debatten om sanning eller fiktion viktig? Gabriel Byström, kulturchef på GP hävdade i pandeldebatten med Publicistklubben att det är en oerhört viktig fråga: ”Det är en historia som har köpts av många och om dem tror att den är sann då är det självklart en viktig fråga. Björn Wiman har också en viktig poäng i frågan: ”Debatten är viktig för att boken i sig har blivit en symbol för ett viktigt samhällsproblem. Hur denna bok uppfattas kommer att påverka hur man betraktar detta samhällsproblem.”
I debatten diskuteras mycket kring vilken genre som boken tillhör, och att den nu klassas under romangenre. Detta är för mig som läsare totalt ointressant. Om boken klassificeras som fakta, dokumentärroman eller roman är ointressant så länge det finns en undertitel som heter ”en sann historia”. En sann historia är för mig just en sann historia” och jag kan tycka att det är fegt att förlagsvärlden skyddar sig bakom en klassificering som dokumentärroman eller roman samtidigt som boken marknadsförs som just sann. Man kan inte säga att något är sant och tro att läsarna ska uppfatta det som inte sant. Det är en paradox.
Text: Leyla Larsson
Källor:
Tamas, Gellert. Lasermannen – en berättelse om Sverige. Ordfront förlag, 2008.
